Värsta dagen någonsin!

Börjar med att jag vaknar bredvid John och har det bra. Skippar gk och klassråd för att få vara med honom de sista timmarna innan han åker (han ska vara i Thailand i en månad nu). Jag tar 10.20 bussen från honom och vi hinner knappt säga hejdå för bussen kom precis när vi var 5 meter från busshållplatsen. Hoppar på bussen och ser honom stå kvar och jag börjar gråta direkt. Jag kommer sakna honom så jävlarns mycket! Han rinde någon minut senare och sa att jag glömde min påse hos honom för den höll ju han i när vi gick till bussen. Så vi sa lite bättre hejdå i telefon och när vi la på började jag gråta igen, och det är hemskt att gråta och snora på bussar ska jag säga! Jag kunde inte sluta heller. Kunde lugna mig när jag gick från 6:an till skolan men så fort jag öppnade munnen i skolan så brast det. Och så fortsatte det väl mest hela dagen..

Jag vet verkligen inte hur jag kommer klara en månad! När skolan sen var slut var jag tvungen att åka till fyrishov och vara ledare i två timmar mellan 18 och 20. När jag satt och väntade på gruppen jag skulle "ta hand om" så blev jag kissnödig och fick vad som kändes som en väldigt illa mensverk. Sen när jag gick gå på toa märker jag att det inte alls var någon jävla mensverk utan jag har fått urinvägsinfektion igen! (fick det för 8 dagar sedan vilket ledde till penselin och en uppskjuten gotlandsresa). Det gjorde så ont att jag ville skrika (för er som inte vet gör det här så fruktansvärt ont och så kommer det blod och allt och det gör så förbaskat ont att man skriker och gråter på samma gång bara av smärta) och där vid resturangen på fyrishov fick jag sitta 2 timmar med den här smärtan och gråta av den och längtan, igen. Sen klockan 20.10 kom pappa och hämtade mig, tack och lov, så jag slapp ta buss hem. Men direkt hem kom jag inte nej. Jag var tvungen att sitta 1,5h på akuten och ge urinprov och bli bankad i ryggen. Tydligen är den här infektionen värre än den andra, det var med "sjuka" i det här urinprovet... Och det känns också, gör mkt ondare, tror jag har feber och mår illa...  Jag var inte glad, speciellt inte vid tanken av att den här gången när jag kommer hem från doktorn ligger ingen John i min säng och väntar på mig. Jag saknar honom så jävla mycket redan och han åkte för 13h sedan. Hur ska jag klara en månad?

Jag orkar inte!